Jaha då var man hemma igen. De känns ganska skönt, men de gör så otroligt ont varje gång jag kmr hit och finner att Tirol är borta. Jag kan se ner till boxen där han stod och den är tom, jag ser de andra två hästarna gå i hagen.
Varje gång jag kmr hem kmr minnerna tillbaka och jag beskyller mig själv mer och mer för vad som hände.

Tänk att få kunna komma hem och så står han i hagen, precis som den mörka vinterkvällen han kommit hem från Sörbygden. Precis som den kvällen som var en början på nått stort...