Har tillbringat en massa av min fritid att bara titta på bilder och filmer från de gångna tre åren... Varför ska jag alltid bli fast i det förflutna och längta tillbaka så mycket? Gymnasie åren var de bästa i mitt liv, men kommer verkligen inget slå det? Gymnasiet slog ju grundskolan med hästlängder, så vad säger att det inte kan bli ännu bättre? För så fort jag väl släppte längtan tillbaka till den gamla klassen i kälarne så kunde jag börja börja nästa steg. Måste jag kanske göra det igen? Kommer någonting kunna slå de tre åren i Sundsvall på Hedbergska? Just nu känns det inte så. Jag hade tre helt underbara år trots en massa motgångar då jag bara ville ta livet av mig. Men när jag nu ser tillbaka på de vare de bästa åren i mitt liv, kommer de förbli så eller är det bara hitills de är så? Det återstår och se...
Hmm... Är det normalt att fastna i det förflutna och längta tillbaka?

Äntligen har jag skrivit av mig lite...